Klorlukt, barnskratt och en otroligt jobbig radiosignal. Jag trivs, jag trivs med att vara här, utsikten från kassan är otroligt deprimerande egentligen, men jag tycker om det. Jag ser hur regnet smattrar mot asfalten, jag ser en silvergrå audi med takbox som har stått parkerad där hela dagen, antar att det är någon av gästerna som äger bilen, jag ser speglingen av husbussar och bilar i fönstret och jag ser tomma kaffekoppar. Jag hoppas på att jag ska få sola gratis, som jag har blivit lovad, så även jag kan få lite färg.

Jag är stolt, över min kusin, som har byggt upp dethär, jag blir glad över att se hur bra han har klarat sig, hur mycket han har åstadkommit. Och jag önskar att en vacker dag jag också kan åstadkomma någonting stort.